Bevis

Introduktion - Domstolar - Tvistemål - Brottmål - Bevis

Vid både brottmål och tvistemål gäller i stort samma övergripande principer. Det är vid den muntliga förhandlingen som bevisning ska läggas fram – det är enligt omedelbarhetsprincipen oerhört viktigt.

För bevisningen i sig gäller principen om den fria bevisprövningen, RB 35:1.

Fri bevisprövning, RB 35:1:

• fri bevisföring, parter får lägga fram all typ av bevisning
• fri bevisvärdering, Värdet av bevis prövas fritt av domstol

Bevisning i ett mål används för att reda ut ett händelseförlopp. Inte sällan är parterna oense om vad som inträffat. Oavsett om det är ett brott som begåtts eller om ett avtal ingåtts. En viktig fråga om bevis handlar om vem som ska bevisa vad. Generellt kan man säga att den som påstår att ett visst händelseförlopp inträffat har bevisbördan för det påståendet. Det gäller framför allt tvistemål.

I brottmål är det alltid åklagaren som har bevisbördan för att en tilltalad har begått det brott åklagaren yrkat.

I tvistemål är det inte en part som alltid bär bevisbördan, det varierar (mer nedan).

Bevisbördan handlar således om vem ska bevisa något – det kräver en aktiv handling i form av att skaffa fram ett bevis. T ex ett avtal, kvitto eller vittne. Har den som bär bevisbördan inte lyckats uppfylla kravet så har man inte lyckats bevisa sitt påstående och därmed kommer man inte vinna framgång i domstolen.

För att något ska anses bevisat i tvistemål måste omständigheten vara styrkt (ca 70-85 %). Att en omständighet är styrkt innebär ett lägre beviskrav än i brottmål där det ska vara ställt utom rimligt tvivel. För att något ska anses ställt utom rimligt tvivel ska det nästintill vara 100 procent bevisat (ca 98%). Dessa nivåer är inte helt givna, kan variera och kan egentligen inte uttryckas i procent – men det ger en fingervisning.

Vem som ska bevisa något avgörs inte sällan av lagar, där det i lagrum uttryckligen står vem som har bevisbördan (ex. 25 § AvtL och 27 § KöpL). Men ofta står det inte vem som ska bära bevisbördan. Generellt gäller att den som påstår något, bör bevisa detta (många undantag).

Käranden har ofta bevisbördan för att en rättighet uppkommit (ex rätten att få betalt av svaranden). Svarande har ofta bevisbörda för att rättighet upphört och övriga motfakta (ex att svarande aldrig haft en skyldighet att betala eller redan har betalat).

Finns ingen ledning i lag om vem som ska bevisa vad gäller principen, ”den som lättast kan säkra bevisning, ska bevisa saken”. Den som påstår att ett avtal har uppkommit ska förstås stå för bevisningen, genom att t ex visa upp ett skriftligt avtal.

Detsamma gäller för part som menar att innehållet i avtalet vid ett senare tillfälle har förändrats, sådan part måste visa upp bevis för detta faktum. Den som påstår att annan lånat pengar, ska bevisa detta och någon som påstår sig ha betalat ska bevisa det.

Generellt för avtal gäller således att bevisbördan ligger på den som påstår:

1. Avtal ingåtts (Anders har lånat ur pengar till Britt - låneavtal)
2. Avtalet upphört (Britt har betalat tillbaka – kvitto på betalning)
3. Avtalet är ogiltigt (Britt menar att avtalet tillkommit i strid mot regler i avtalslag)

Bevissäkring är en bra metod att undvika tvist överhuvudtaget. Ex. ska gäldenär bevisa att skuld har betalats (detta genom att spara kvitto på betalning t ex)